Tid till eftertanke

April månad 2010 är snart till ända, och det har varit en något annorlunda månad på många sett. Michelle har fastnat i Asien pga. en vulkan på Island. Hennes resa skulle ha slutat för någon vecka sedan och både jag och lilla o väntade ivrigt på henne dagen innan hon skulle ha kommit hem. Ett samtal senare från Os mormor, och drömmen om att mamma Michelle skulle komma hem sprack som en såpbubbla. I början var jag helt säker på att det enbart skulle handla om någon dag eller så, men nu vet jag hur fel jag kunde ha.

I vilket fall som helst så kommer nu äntligen Micha hem nu på Söndag den 25e April och ansiktsutrycket på lilla o och hans mamma när dom snart kommer ses på Birminghams flygplats kommer vara oändligt fantastiskt å se. Över tre veckor har gått, och det har varit något jobbigt att ljuga för den lille när mamsen äntligen skall komma hem, men nu hoppas jag att jag inte ljugit igen, för nu är det väl bara 2 dagar kvar, Island?

På något sett har jag fått uppleva hur det är att vara ensam förälder för en stund. Då pratar vi inte part time ensam förälder utan full time! Lilla o går inte på dagis, han går på www.pappas lekstuga.com. Jag undrar egenligen hur mycket han förändrats sedan han såg sin mamma senast, svårt för mig att säga, men när han pratar med mig nu, och säger data, min dator alltså, och någon sekund senare säger pappazss, då fattar man liksom att det gått framåt. Han lyckades inte sätta två ord i samma andetag som han nu gör, och när han säger, ja ill ycka, så måste man helt enkelt åka hissen upp igen även fast man är på bottenplan och skall gå ut. "Jag vill trycka" säger han och trycker ner oss till första våningen igen. När vi väl är där, låter det pling och samma visa igen...

Brunnar.... Ja, dit vattnet letar sig när det regnar, dom älskar lilla o. Han älskar att släppa ner stenar och pinnar och säga blums!!! Ibland prickar han inte rätt, men han vägrar ge upp, stenen eller pinnen ska verkligen ner mellan springorna på brunnen, den lilla killen har en järnvilja utan dess like.

Det har blivit varmt och ljust på kvällarna här i Birmingham nu, och det har visat sig att lillen inte riktigt gillar att sova när det är ljust ute. Han har för övrigt slutat att sova på dagarna vilket gjort mig en aning förvirrad. Mina vanor har brakat samman, medan hans vanor "skiter" han fullständigt i. Trodde det var tvärt om, men jag har nu förstått att visst gillar barn vanor, men det är faktiskt dom själva som styr dom, inte föräldrarna. Att sedan föräldrtarnas vanor går åt skogen det struntar ju barnet fullständigt i, och så har vi haft det ett tag här. Jag börjar komma in i det, att gröten han alltid åt vid 11.30 är heeeelt fel nu. Ge mig varm mat och en kaka efteråt så kanske jag är snäll och trevlig på eftermiddagen.

Ja, som sagt, jag har haft fullt upp här medan mamma varit borta, men tid till eftertanke har man verkligen haft. Vad saknar man i livet egentligen? Jag kan bara tycka att jag har en så himla tur att jag har ett jobb där hemma i Sverige som jag faktiskt längtar till att komma tillbaka till. Hur många människor kan säga så? Mina kollegor, allt skratt, allt allvar, alla fullständigt konstiga saker som kan hända på dagarna, från vansinninga butiksägare, till de mest osannorlika människomöten du kan tänka dig, ja allt händer och mitt upp i allt, finns jag på något sätt. En skön känsla.

Vad mer saknar jag? Vännerna såklart, grillning och oset runtomkring det, det röda vinet till en perfekt köttbit, den svenska sommaren, till och med dom svenska getingarna.... Nej, där gick jag för långt, ta bort dom är ni snälla tills jag kommer hem.
Min terass på Villavägen och alla utemöbler som skall inköpas. Målarfärgen till trappan i huset som skall målas. Å... Min gitarr, min älskade Taylor, jag skulle ge en miljon för att röra en gitarr just nu. Inte röra.... Smeka!

Men framför allt så saknar jag min andra hälft som snart, Singapore-tid, lyfter med flygplanet tillbaka till Europa för ett kärleksfullt återseende efter nära en månads frånvaro! Lyckan är gjord mina damer och herrar!

Over and out!